Miljoner tankar
De senaste dagarna känns det som jag har varit extra känslig, har gråtit så många tårar att jag är förvånad att de inte tar slut. Mina egna tankar dödar mig sakta men säkert, varför plåga mig själv så?
Så fort jag ser en gravid kvinna så blir jag avis, det är absolut inte så att jag inte blir glad för deras skull, för det blir jag, men jag känner mig egen längtan ännu mer. Men vem vet, de kanske också är en pergopingla?
Jag räknar ner tills det är dags, tills kvinnokliniken öppnar igen.
Hur är det för er alla? Vart i era försök är ni? Dela med er av era erfarenheter <3
